Härmed byter jag blogg.
Denna fungerar inte så som jag vill att den ska.
Numera kommer jag att finnas på adressen http://tanktevaldet.blogg.se/
Välkommna dit, där även kommentarsfunktionen fungerar!
Måste även säga att den överlag är trevligare att titta på dessutom.
8 okt. 2010
2 okt. 2010
Etik
Sitter här med grupparbetet och just Etik delen av det..
Kan då inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att man inte har etik lektioner redan i de tidiga åren.
Vore inte det bra?
Så att eleverna tidigt får börja tänka och känna.
Etiken går ju ut på att se skillnader på rätt och fel, respekt gentemot andra människor.
Alla människors lika värde.
Vore det inte bra att sätta in detta redan när de är relativt små.
I ett ämne som dessutom är så öppet för diskussion som just Etikämnet är.
Minns när jag gick på IV (japp jag är ett IV barn ;P) och vi hade etik, vi fick uppgifter att lösa som var väldigt intressanta.
Bla fick vi en lista över olika människor (fiktiva såklart) som hade hamnat i nöd.
Nu minns inte jag uppgiften exakt, men på ett ungefär såg den ut såhär:
Man kunde bara rädda 20 av de 40 som var där, vårat jobb var då att välja ut dessa individer som vi ansåg mest värdefulla att rädda.
Märk väl, inte de mest värda, utan just värdefulla.
Hur vi alla såg på saken var ju olika såklart.
Vi fick reda på personernas kön, ålder, yrke, ursprung, civilstånd och om de hade barn.
Utifrån detta skulle vi då välja, det var svårt, men alla lyckades göra val utifrån vad vi tyckte var viktigt.
Jag minns att jag först gick efter vilken ålder de var i eller vilka åldrar det var på deras barn.
Sedan gick jag raka vägen på yrket.
Vilka var viktigast för samhället ur min synvinkel.
Det som är intressant med uppgiften är att det inte finns rätt eller fel, men det var mycket intressant att lyssna till hur andra hade resonerat när de gjorde sina val.
Jag tror det hade varit bra om man hade infört etikämnet i de allra tidigaste åren, självklart anpassat för deras ålder.
Världen hade nog vunnit en hel del på det då jag tror att fler tidigt hade fått upp ögonen på just detta med människovärde.
Alla är värda lika mycket, men alla är olika betydelsefulla och därmed värdefulla för oss som individer.
Kan då inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att man inte har etik lektioner redan i de tidiga åren.
Vore inte det bra?
Så att eleverna tidigt får börja tänka och känna.
Etiken går ju ut på att se skillnader på rätt och fel, respekt gentemot andra människor.
Alla människors lika värde.
Vore det inte bra att sätta in detta redan när de är relativt små.
I ett ämne som dessutom är så öppet för diskussion som just Etikämnet är.
Minns när jag gick på IV (japp jag är ett IV barn ;P) och vi hade etik, vi fick uppgifter att lösa som var väldigt intressanta.
Bla fick vi en lista över olika människor (fiktiva såklart) som hade hamnat i nöd.
Nu minns inte jag uppgiften exakt, men på ett ungefär såg den ut såhär:
Man kunde bara rädda 20 av de 40 som var där, vårat jobb var då att välja ut dessa individer som vi ansåg mest värdefulla att rädda.
Märk väl, inte de mest värda, utan just värdefulla.
Hur vi alla såg på saken var ju olika såklart.
Vi fick reda på personernas kön, ålder, yrke, ursprung, civilstånd och om de hade barn.
Utifrån detta skulle vi då välja, det var svårt, men alla lyckades göra val utifrån vad vi tyckte var viktigt.
Jag minns att jag först gick efter vilken ålder de var i eller vilka åldrar det var på deras barn.
Sedan gick jag raka vägen på yrket.
Vilka var viktigast för samhället ur min synvinkel.
Det som är intressant med uppgiften är att det inte finns rätt eller fel, men det var mycket intressant att lyssna till hur andra hade resonerat när de gjorde sina val.
Jag tror det hade varit bra om man hade infört etikämnet i de allra tidigaste åren, självklart anpassat för deras ålder.
Världen hade nog vunnit en hel del på det då jag tror att fler tidigt hade fått upp ögonen på just detta med människovärde.
Alla är värda lika mycket, men alla är olika betydelsefulla och därmed värdefulla för oss som individer.
21 sep. 2010
Klassundervisning.
I del II i Lärare av imorgon så hittar vi mycket om klassundervisningen och dess fördelar och nackdelar.
Vi återkommer där till att klassundervisning gör att vissa blir extremt uttråkade då de inte kommer framåt så snabbt som de skulle vilja och de som är lite långsammare har lite svårt att hänga med, vilket gör att de känner sig stressade och då ofta blir ännu lite långsammare.
Jag har en liten tanke om något som skulle kunna vara en lösning på det hela.
Återkommandet till min egna skolgång är ju oundviklig när man talar om hur skolan fungerar och jag ska börja min tanke med en sådan nostalgisk text.
Jag läste Svenska C på gymnasiet.
En 50 poängs kurs, den låg under det individuella valet och vi hade lektioner som var lite längre än annars.
Min lärare hade byggt upp just denna kurs, som gick ut på skriftlig och muntlig kommunikation, på egna skrivna arbeten.
Hon stuntade fullständigt i om de var dator- eller handskrivna ska sägas som en parantes vilket gladde mig då jag inte äge en dator och hellre skrev hemma förhand.
Jag gick på de första två lektionerna sedan insåg hon att jag var snabbare än de andra.
Hon hade alla uppgifter klara utom den absolut sista "stora" uppgiften.
Så när jag kom och lämnade in mina arbeten så matade hon på med nya hela tiden.
Jag gick på ungefär hälften av lektionerna och då endast i syfte att lämna in ett arbete och få ut ett nytt att göra.
När halva tiden för kursen hade gått så var jag helt enkelt klar med allt hon hade för mig att göra utom den sista uppgiften som hon inte själv var klar med ännu.
Så hon släppte mig och sa att hon skulle höra av sig när det var klart, det dröjde då resten av den kursen och jag återkom den sista lektionen i kursen och skrev mitt arbete där precis som alla andra.
Detta gjorde att jag hade gott om tid på mig att koncentrera mig på mina andra kurser under tiden fram tills det sista arbetet, men också att de som inte var lika snabba som jag hade gott om tid på sig att göra allt de skulle göra i tid utan stress.
Nu ska det nämnas att det inte var något slarv inkluderat i mina arbeten, i kursen fick jag ett VG och den enda orsaken till det låga betyget var att jag vägrade göra den muntliga delen - som ju självklart måste anses vara nödvändig för att kunna få högre betyg då kursen hette skriftlig och muntlig kommunikation.
Min lilla tanke om hur man skulle kunna göra skolan både lättare och roligare för alla var just om lärarna i förväg gjorde klart allt som kan förberedas, vilket mycket kan i de allra flesta ämnen, och sedan inte var rädda för att släppa iväg de elever som ligger före eller helt enkelt är klara.
Klassundervisning där hela klassen är närvarande och lyssnar är inget som är nödvändigt för alla elever, vissa behöver den helt enkelt inte alls, det har jag sett flertalet gånger.
Varför inte släppa dessa elever då?
Skulle de undra något på vägen så frågar de och den tiden har läraren oftast att avvara.
När det kommer till den större delen av klassen som inte är lika snabba oftast så kan man ha vissa genomgångar, men de får inte bli för många eller får långa heller då det gör att man tappar hälften innan genomgången ens är slut.
Blir det för mycket så börjar det pysa ut, rinna över, ja ni fattar.
Det går att anpassa lektionerna och undervisningen mer efter eleverna än vad det görs idag och jag tror verkligen det skulle uppskattas av de flesta om det blev friare att köra på i sin egna takt.
Man kan om behovet skulle finnas ha genomgångar på olika nivåer, stycka isär en lektion till tre genomgångar som ligger någorlunda i tid med vart de flesta klumpas samman, för det är sällan det är en extrem bredd i vart eleverna är i kursen.
Oftast är de några som är ungefär lika mycket snabbare än de som ligger på den "normala" farten och några som är ungefär lika långt efter de som ligger "normalt" till.
Det går att effektivisera lektionerna för alla parter.
Det enda som det skulle gå åt mer tid till för lärarna är planeringen innan själva kursen startar, när den väl är gjord så tror jag att arbetet hade flutit både snabbare och bättre för både elever och lärare resten av kursen.
Jag tror detta skulle lösa många problem och anser själv självklart att detta är en mycket bra idé.
Men vem vet, jag kan ju ha fel...
=)
Vi återkommer där till att klassundervisning gör att vissa blir extremt uttråkade då de inte kommer framåt så snabbt som de skulle vilja och de som är lite långsammare har lite svårt att hänga med, vilket gör att de känner sig stressade och då ofta blir ännu lite långsammare.
Jag har en liten tanke om något som skulle kunna vara en lösning på det hela.
Återkommandet till min egna skolgång är ju oundviklig när man talar om hur skolan fungerar och jag ska börja min tanke med en sådan nostalgisk text.
Jag läste Svenska C på gymnasiet.
En 50 poängs kurs, den låg under det individuella valet och vi hade lektioner som var lite längre än annars.
Min lärare hade byggt upp just denna kurs, som gick ut på skriftlig och muntlig kommunikation, på egna skrivna arbeten.
Hon stuntade fullständigt i om de var dator- eller handskrivna ska sägas som en parantes vilket gladde mig då jag inte äge en dator och hellre skrev hemma förhand.
Jag gick på de första två lektionerna sedan insåg hon att jag var snabbare än de andra.
Hon hade alla uppgifter klara utom den absolut sista "stora" uppgiften.
Så när jag kom och lämnade in mina arbeten så matade hon på med nya hela tiden.
Jag gick på ungefär hälften av lektionerna och då endast i syfte att lämna in ett arbete och få ut ett nytt att göra.
När halva tiden för kursen hade gått så var jag helt enkelt klar med allt hon hade för mig att göra utom den sista uppgiften som hon inte själv var klar med ännu.
Så hon släppte mig och sa att hon skulle höra av sig när det var klart, det dröjde då resten av den kursen och jag återkom den sista lektionen i kursen och skrev mitt arbete där precis som alla andra.
Detta gjorde att jag hade gott om tid på mig att koncentrera mig på mina andra kurser under tiden fram tills det sista arbetet, men också att de som inte var lika snabba som jag hade gott om tid på sig att göra allt de skulle göra i tid utan stress.
Nu ska det nämnas att det inte var något slarv inkluderat i mina arbeten, i kursen fick jag ett VG och den enda orsaken till det låga betyget var att jag vägrade göra den muntliga delen - som ju självklart måste anses vara nödvändig för att kunna få högre betyg då kursen hette skriftlig och muntlig kommunikation.
Min lilla tanke om hur man skulle kunna göra skolan både lättare och roligare för alla var just om lärarna i förväg gjorde klart allt som kan förberedas, vilket mycket kan i de allra flesta ämnen, och sedan inte var rädda för att släppa iväg de elever som ligger före eller helt enkelt är klara.
Klassundervisning där hela klassen är närvarande och lyssnar är inget som är nödvändigt för alla elever, vissa behöver den helt enkelt inte alls, det har jag sett flertalet gånger.
Varför inte släppa dessa elever då?
Skulle de undra något på vägen så frågar de och den tiden har läraren oftast att avvara.
När det kommer till den större delen av klassen som inte är lika snabba oftast så kan man ha vissa genomgångar, men de får inte bli för många eller får långa heller då det gör att man tappar hälften innan genomgången ens är slut.
Blir det för mycket så börjar det pysa ut, rinna över, ja ni fattar.
Det går att anpassa lektionerna och undervisningen mer efter eleverna än vad det görs idag och jag tror verkligen det skulle uppskattas av de flesta om det blev friare att köra på i sin egna takt.
Man kan om behovet skulle finnas ha genomgångar på olika nivåer, stycka isär en lektion till tre genomgångar som ligger någorlunda i tid med vart de flesta klumpas samman, för det är sällan det är en extrem bredd i vart eleverna är i kursen.
Oftast är de några som är ungefär lika mycket snabbare än de som ligger på den "normala" farten och några som är ungefär lika långt efter de som ligger "normalt" till.
Det går att effektivisera lektionerna för alla parter.
Det enda som det skulle gå åt mer tid till för lärarna är planeringen innan själva kursen startar, när den väl är gjord så tror jag att arbetet hade flutit både snabbare och bättre för både elever och lärare resten av kursen.
Jag tror detta skulle lösa många problem och anser själv självklart att detta är en mycket bra idé.
Men vem vet, jag kan ju ha fel...
=)
18 sep. 2010
Funderingar....
Under den tid jag har gått i skolan så har jag fått höra flera gånger att man ska fråga "varför"!
Och eftersom jag är exprert på att fråga varför så gör jag det återigen.
Varför ska vi lära oss att skriva på detta högtravande språket och varför ska våra arbeten skrivas på detta specifika sätt?
På vilket sätt gynnar det oss eller de elever vi i framtiden ska undervisa.
Vad ger det oss som är relevant inför vårt framtida arbete?
Ordkunskap är ju alltid en bra sak att ha med sig, det ger ett större ordföråd och gör det lättare för oss att uttrycka oss i allehanda sammanhang.
Men just det att kunna skriva på ett visst sätt och att det ska vara utformat på ett visst sätt ser jag inte orsaken i.
Är det för att det bestämts på högre nivå att det inte räcker att kunna skriva normalt så att de allra flesta kan förstå vad som står på pappret, att det ska vara utformat på ett visst sätt för att kunna jämföras med andra utbildningar på högre nivå?
Jag undrar helt enkelt varför vi ska kunna detta och på vilket sätt detta gynnar oss och våra framtida elever.
Finns det inte mycket att lära som är viktigare för oss att kunna? Som gynnar fler?
Jag känner det lite som så att denna kunskap är sekundär i det man behöver kunna så varför läggs det ner massa tid på det?
Tid som hade kunnat gå till något nyttigare, något vi behöver mer, som är av störe relevans för eleverna.
Eftersom detta ändå är något som inte lärs ut i grundskola eller gymnasieskolan.
Om det hade varit en av uppgifterna som lärare att lära vidare dessa kunskaper hade jag helt plötsligt sett en orsak till att trycka in denna sekundära kunskap i min redan ganska fulla hjärna.
Men så är ju inte fallet idag.
Därför frågar jag än en gång.
Varför?
Och eftersom jag är exprert på att fråga varför så gör jag det återigen.
Varför ska vi lära oss att skriva på detta högtravande språket och varför ska våra arbeten skrivas på detta specifika sätt?
På vilket sätt gynnar det oss eller de elever vi i framtiden ska undervisa.
Vad ger det oss som är relevant inför vårt framtida arbete?
Ordkunskap är ju alltid en bra sak att ha med sig, det ger ett större ordföråd och gör det lättare för oss att uttrycka oss i allehanda sammanhang.
Men just det att kunna skriva på ett visst sätt och att det ska vara utformat på ett visst sätt ser jag inte orsaken i.
Är det för att det bestämts på högre nivå att det inte räcker att kunna skriva normalt så att de allra flesta kan förstå vad som står på pappret, att det ska vara utformat på ett visst sätt för att kunna jämföras med andra utbildningar på högre nivå?
Jag undrar helt enkelt varför vi ska kunna detta och på vilket sätt detta gynnar oss och våra framtida elever.
Finns det inte mycket att lära som är viktigare för oss att kunna? Som gynnar fler?
Jag känner det lite som så att denna kunskap är sekundär i det man behöver kunna så varför läggs det ner massa tid på det?
Tid som hade kunnat gå till något nyttigare, något vi behöver mer, som är av störe relevans för eleverna.
Eftersom detta ändå är något som inte lärs ut i grundskola eller gymnasieskolan.
Om det hade varit en av uppgifterna som lärare att lära vidare dessa kunskaper hade jag helt plötsligt sett en orsak till att trycka in denna sekundära kunskap i min redan ganska fulla hjärna.
Men så är ju inte fallet idag.
Därför frågar jag än en gång.
Varför?
16 sep. 2010
Aktiv, Jag? Nej hur kan ni tro det?
Del II i Lärare av imorgon har ju lästs idag med.
I den fann jag några saker som jag tänkte vidare på och som jag undrade lite över.
Precis i början nämns det att Folkpartiet år 1998 i sitt skolpolitiska program framförde att de bla ville ha mer läxor.
Åter kom jag att tänka på min egna skolgång.
Det ämne där jag, och många i min klass, i högstadiet hade högst betyg var det ämne där vi aldrig fick några läxor.
Inte en enda.
Vi lärde oss mer där än i något av de ämnen där vi fick läxor.
Läxor skapar inte mer kunskap, de bidrar snarare till skoltrötta ungdomar som tappar lusten att lära eftersom de sällan får en paus att göra annat på, det vill säga om de inte struntar i sina läxor till förmån för sina intressen.
Nu ska här anmärkas att detta bara är mina egna funderingar och att jag inte har något att luta mig mot mer än mina egna erfarenheter och sådant jag och mina klasskompisar talat om i alla år genom skolan.
Jag tror att elever är mer benägna att orka engagera sig under lektionstid om de inte måste ta hem en massa arbeten och på så vis aldrig riktigt lämna skolan.
Visst inser även jag att i vissa ämnen är läxor mer eller mindre en nödvändighet.
Glosor i Engelskan har ju sin klara fördel, även om det också ska sägas att jag klarade mig genom hela grundskolan och hela gymasiet utan att göra en enda läxa och utan att läsa på inför ett enda prov.
Men alla har det inte lika lätt för sig som jag hade och mina betyg hade antagligen varit högre om jag hade lagt tid på läxorna.
Men då hade jag dock fått lägga undan stora delar av min fritid och därmed blivit så trött på skolan att jag antagligen hade struntat i alltihop till slut.
För tänk efter nu, de allra flesta som arbetar kan när de går hem från jobbet släppa allt som har med jobbet att göra, inte alla nej men de allra flesta.
Vad är det då som gör att inte elever har den samma rätten att få koppla bort skolan när de kommer hem efter sin dag?
Mindre läxor skulle snarare vara min vals.
Bara det absolut nödvändigaste i läxa.
Jag tror att det skulle göra att fler elever skulle känna att de orkade med skolan och jag tror också att skolkningen skulle bli mindre eftersom de då skulle ha orken att engagera sig mer i skolan de timmar det handlar om och veta att när de timmarna är slut så är det deras egna timmar.
Man får faktiskt inte glömma att alla barn inte har bra hjälp hemma för läxläsning, alla har inte tiden att sitta med det, då många faktiskt måste hjälpa till hemma.
Åtminstonde när det kommer till högstadie och gymnasie elever.
Alla behöver vi vår fritid för att orka med våra ansvar.
I den fann jag några saker som jag tänkte vidare på och som jag undrade lite över.
Precis i början nämns det att Folkpartiet år 1998 i sitt skolpolitiska program framförde att de bla ville ha mer läxor.
Åter kom jag att tänka på min egna skolgång.
Det ämne där jag, och många i min klass, i högstadiet hade högst betyg var det ämne där vi aldrig fick några läxor.
Inte en enda.
Vi lärde oss mer där än i något av de ämnen där vi fick läxor.
Läxor skapar inte mer kunskap, de bidrar snarare till skoltrötta ungdomar som tappar lusten att lära eftersom de sällan får en paus att göra annat på, det vill säga om de inte struntar i sina läxor till förmån för sina intressen.
Nu ska här anmärkas att detta bara är mina egna funderingar och att jag inte har något att luta mig mot mer än mina egna erfarenheter och sådant jag och mina klasskompisar talat om i alla år genom skolan.
Jag tror att elever är mer benägna att orka engagera sig under lektionstid om de inte måste ta hem en massa arbeten och på så vis aldrig riktigt lämna skolan.
Visst inser även jag att i vissa ämnen är läxor mer eller mindre en nödvändighet.
Glosor i Engelskan har ju sin klara fördel, även om det också ska sägas att jag klarade mig genom hela grundskolan och hela gymasiet utan att göra en enda läxa och utan att läsa på inför ett enda prov.
Men alla har det inte lika lätt för sig som jag hade och mina betyg hade antagligen varit högre om jag hade lagt tid på läxorna.
Men då hade jag dock fått lägga undan stora delar av min fritid och därmed blivit så trött på skolan att jag antagligen hade struntat i alltihop till slut.
För tänk efter nu, de allra flesta som arbetar kan när de går hem från jobbet släppa allt som har med jobbet att göra, inte alla nej men de allra flesta.
Vad är det då som gör att inte elever har den samma rätten att få koppla bort skolan när de kommer hem efter sin dag?
Mindre läxor skulle snarare vara min vals.
Bara det absolut nödvändigaste i läxa.
Jag tror att det skulle göra att fler elever skulle känna att de orkade med skolan och jag tror också att skolkningen skulle bli mindre eftersom de då skulle ha orken att engagera sig mer i skolan de timmar det handlar om och veta att när de timmarna är slut så är det deras egna timmar.
Man får faktiskt inte glömma att alla barn inte har bra hjälp hemma för läxläsning, alla har inte tiden att sitta med det, då många faktiskt måste hjälpa till hemma.
Åtminstonde när det kommer till högstadie och gymnasie elever.
Alla behöver vi vår fritid för att orka med våra ansvar.
Reflektion så som de vill ha den eller bara mina egna snurriga tankar?
Jag ska börja med att berätta att jag inte alls vet hur den reflektion mina lärare önskar ska se ut.
Det är för mig något helt nytt detta och jag hoppas därmed att ni håller tillgodo med mitt kanske dåliga sätt att skriva denna text på.
Till att börja med tänkte jag faktiskt göra något annat än bara det som mina lärare bett om, nämligen lägga ut det som jag skulle skriva ner efter att ha läst del I i Lärare av imorgon.
Om någon tycker att det är för svårt att hitta det som är relevant på denna bloggen så hojta och kom med förslag på förbättringar.
Men det som jag tar med på denna är sådant som jag själv tycker är relevant för mig och min utbildning.
Jag skriver helt enkelt ner det jag fått i uppgift att göra oavsett om det är meningen att det ska vara med här eller inte, av den orsaken att det lättare arbetas runt i min hjärna om jag får ner det i text.
Även om texten i sig kan vara snurrig.
Det som skrevs ner efter att ha läst del ett då.
Man ska ju komma till sak också.
Texten som kom ner var denna helt oredigerad:
Elever bidrar själva till nivån på undervisningen.
Håller de sig lugna kan de få arbeta med mer utmanande uppgifter och lär sig då mer om ämnet, om klassen å andra sidan är stökig så läggs mer energi åt att försöka få till en någorlunda arbetsro och detta medför korta och lätta upgifter som inte ger någon egentlig stimulans och dåligt med kunskaper.
En ond cirkel bildas.
Exakt vart i boken jag läste det som handlar om ämnet minns jag inte och det är väl egentligen inte relevant, utan det som är relevant är min tanke kring det hela, åtminstonde för mig.
Men jag ska förklara närmre vad jag tänkte när jag skrev och försöka utveckla tankegången lite.
Det står nästan samma sak i boken som det jag fick skrivit ner.
Jag tyckte det var intressant och började tänka tillbaka på min skolgång, så som jag många gånger gör under tiden jag läser mina böcker i ämnet.
Jag kände efter och kom fram till att jag många gånger var extremt uttråkad under lektionstid och när jag var uttråkad så försökte jag hitta någonting - vad som helst, som kunde stimulera mig annat än att bara sitta rätt upp och ned i skolbänken och stirra.
Orsaken till att jag var uttråkad var så simpel som att lektionen var tråkig och inte gav mig någon stimulans, inget att tänka på, inget att göra som tog upp min tid och min hjärna.
För lätta uppgifter, för pratglad lärare som malde på utan någon egen entusiasm för ämnet, för tråkigt ämne som jag inte såg vitsen i.
Resultatet blev att jag gjorde annat.
Ifrågasatte läraren, klottrade i böckerna, pratade med bänkkamraten.
Detta orsakade störning för andra elever som kanske hittade någon typ av stimuli i lektionen (även om jag personligen har svårt att tro att någon kunde finna det intressant).
Detta medförde att det blev stökigare och stökigare, även om jag personligen inte tar åt mig hela "äran" för detta.
Läraren fick svårare att hålla ordning och blev om möjligt ännu tråkigare.
Stackars lärare tänker jag idag...
Men så fanns det lärare som fick lektionerna att bli intressanta, till och med de tråkigaste ämnen kunde bli intressanta och roliga om bara läraren själv visade lite entusiasm för ämnet.
Då satt man där som ett litet ljus och fick faktiskt något som kändes vettigt att göra.
Det var då man faktiskt lärde sig något och inte bara gjorde det absolut nödvändigaste för att "klara sig".
Man blev själv engagerad.
Engagemang smittar av sig!
Ett humör, ett intresse och ett sätt att förmedla dessa på ett bra sätt är mer värt än själva kunskaperna i ämnet en lärare försöker lära ut.
Kunskapen om ämnet kan man ju få tillsammans.
Men en lärare hinner ju också samla på sig mycket kunskap om ett ämne om det intresserar denne.
Därmed är det minsta bekymmret - hur mycket läraren faktiskt kan om ämnet, eftersom det kommer automatiskt vid ett intresse för det.
Det jag ovan försöker förklara på mitt ganka röriga sätt är att det bildas cirklar.
En lärare som "gett upp", är oengagerad i eleverna eller lektionerna som inte visar något eget intresse för det hela, skapar en klass som känner det samma.
En ond cirkel drar igång.
Men om läraren däremot känner ett engagemang, är intresserad, pigg och glad så drar denne lärare med sig klassen automatiskt och får på så sätt en klass som är lätt att hantera och som mer än gärna tar till sig det som läraren försöker förmedla.
En god cirkel skapas.
Denna goda cirkel är väl det som alla egentligen önskar sig både elever och lärare.
Tyvärr är dessa lärare en minoritet, vilket även går att utläsa ur bokens första del.
En lärare behöver inte vara dålig för att de inte klarar av att få med sig eleverna, men om läraren inte vågar testa nya sätt för att försöka bryta den onda cirkel som kan skapas så blir läraren dessvärre dålig.
Hoppas nu att ni orkat ta er igenom denna text och kanske hittat något som kan dra igång era hjärnor istället för att tråka ut er!
Det är för mig något helt nytt detta och jag hoppas därmed att ni håller tillgodo med mitt kanske dåliga sätt att skriva denna text på.
Till att börja med tänkte jag faktiskt göra något annat än bara det som mina lärare bett om, nämligen lägga ut det som jag skulle skriva ner efter att ha läst del I i Lärare av imorgon.
Om någon tycker att det är för svårt att hitta det som är relevant på denna bloggen så hojta och kom med förslag på förbättringar.
Men det som jag tar med på denna är sådant som jag själv tycker är relevant för mig och min utbildning.
Jag skriver helt enkelt ner det jag fått i uppgift att göra oavsett om det är meningen att det ska vara med här eller inte, av den orsaken att det lättare arbetas runt i min hjärna om jag får ner det i text.
Även om texten i sig kan vara snurrig.
Det som skrevs ner efter att ha läst del ett då.
Man ska ju komma till sak också.
Texten som kom ner var denna helt oredigerad:
Elever bidrar själva till nivån på undervisningen.
Håller de sig lugna kan de få arbeta med mer utmanande uppgifter och lär sig då mer om ämnet, om klassen å andra sidan är stökig så läggs mer energi åt att försöka få till en någorlunda arbetsro och detta medför korta och lätta upgifter som inte ger någon egentlig stimulans och dåligt med kunskaper.
En ond cirkel bildas.
Exakt vart i boken jag läste det som handlar om ämnet minns jag inte och det är väl egentligen inte relevant, utan det som är relevant är min tanke kring det hela, åtminstonde för mig.
Men jag ska förklara närmre vad jag tänkte när jag skrev och försöka utveckla tankegången lite.
Det står nästan samma sak i boken som det jag fick skrivit ner.
Jag tyckte det var intressant och började tänka tillbaka på min skolgång, så som jag många gånger gör under tiden jag läser mina böcker i ämnet.
Jag kände efter och kom fram till att jag många gånger var extremt uttråkad under lektionstid och när jag var uttråkad så försökte jag hitta någonting - vad som helst, som kunde stimulera mig annat än att bara sitta rätt upp och ned i skolbänken och stirra.
Orsaken till att jag var uttråkad var så simpel som att lektionen var tråkig och inte gav mig någon stimulans, inget att tänka på, inget att göra som tog upp min tid och min hjärna.
För lätta uppgifter, för pratglad lärare som malde på utan någon egen entusiasm för ämnet, för tråkigt ämne som jag inte såg vitsen i.
Resultatet blev att jag gjorde annat.
Ifrågasatte läraren, klottrade i böckerna, pratade med bänkkamraten.
Detta orsakade störning för andra elever som kanske hittade någon typ av stimuli i lektionen (även om jag personligen har svårt att tro att någon kunde finna det intressant).
Detta medförde att det blev stökigare och stökigare, även om jag personligen inte tar åt mig hela "äran" för detta.
Läraren fick svårare att hålla ordning och blev om möjligt ännu tråkigare.
Stackars lärare tänker jag idag...
Men så fanns det lärare som fick lektionerna att bli intressanta, till och med de tråkigaste ämnen kunde bli intressanta och roliga om bara läraren själv visade lite entusiasm för ämnet.
Då satt man där som ett litet ljus och fick faktiskt något som kändes vettigt att göra.
Det var då man faktiskt lärde sig något och inte bara gjorde det absolut nödvändigaste för att "klara sig".
Man blev själv engagerad.
Engagemang smittar av sig!
Ett humör, ett intresse och ett sätt att förmedla dessa på ett bra sätt är mer värt än själva kunskaperna i ämnet en lärare försöker lära ut.
Kunskapen om ämnet kan man ju få tillsammans.
Men en lärare hinner ju också samla på sig mycket kunskap om ett ämne om det intresserar denne.
Därmed är det minsta bekymmret - hur mycket läraren faktiskt kan om ämnet, eftersom det kommer automatiskt vid ett intresse för det.
Det jag ovan försöker förklara på mitt ganka röriga sätt är att det bildas cirklar.
En lärare som "gett upp", är oengagerad i eleverna eller lektionerna som inte visar något eget intresse för det hela, skapar en klass som känner det samma.
En ond cirkel drar igång.
Men om läraren däremot känner ett engagemang, är intresserad, pigg och glad så drar denne lärare med sig klassen automatiskt och får på så sätt en klass som är lätt att hantera och som mer än gärna tar till sig det som läraren försöker förmedla.
En god cirkel skapas.
Denna goda cirkel är väl det som alla egentligen önskar sig både elever och lärare.
Tyvärr är dessa lärare en minoritet, vilket även går att utläsa ur bokens första del.
En lärare behöver inte vara dålig för att de inte klarar av att få med sig eleverna, men om läraren inte vågar testa nya sätt för att försöka bryta den onda cirkel som kan skapas så blir läraren dessvärre dålig.
Hoppas nu att ni orkat ta er igenom denna text och kanske hittat något som kan dra igång era hjärnor istället för att tråka ut er!
Nåja
Så ska man skriva en blogg då.
Jag har inte fattat allt rätt, men sätter mig och skriver i den enskilda bloggen tills jag förstått mer hur man faktiskt ska göra.
Skulle jag skriva saker på fel ställe så vet man ju iaf vad man skulle skriva och kan lätt flytta det till rätt plats.
Jag är ju en evig tjatkärring så räkna med att det kommer komma inlägg som kanske är utöver det som faktiskt ska komma upp här.
Står det att det ska komma upp två inlägg gällande boken Lärare av imorgon i instruktionerna, så kan det mycket väl komma fem som gäller inte bara det jag läst och vad jag tycker om det utan det kan lika väl komma upp vad jag tycker om boken som sådan.
Detta blir helt enkelt mitt första tjatiga inlägg som jag öppnar denna blogg med.
Vi får se vart detta leder.
Välkommen!
Jag har inte fattat allt rätt, men sätter mig och skriver i den enskilda bloggen tills jag förstått mer hur man faktiskt ska göra.
Skulle jag skriva saker på fel ställe så vet man ju iaf vad man skulle skriva och kan lätt flytta det till rätt plats.
Jag är ju en evig tjatkärring så räkna med att det kommer komma inlägg som kanske är utöver det som faktiskt ska komma upp här.
Står det att det ska komma upp två inlägg gällande boken Lärare av imorgon i instruktionerna, så kan det mycket väl komma fem som gäller inte bara det jag läst och vad jag tycker om det utan det kan lika väl komma upp vad jag tycker om boken som sådan.
Detta blir helt enkelt mitt första tjatiga inlägg som jag öppnar denna blogg med.
Vi får se vart detta leder.
Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)